Umeåmordet
Text: Kristina Bergström; Melodi: Trad efter Karin Bergfeldt
och Anna Andersson, Orbaden Arbrå

Långt upp i Västerbotten
vid fagra Umeå,
där händelsen har timat
jag här omtala må.
Två älskade där funno
sin grav i unga år,
likt blomman som förvissnar
när hon i fägring står.

I skola höra namnen
som ni nog känna till,
och som för allmänheten
vi här uppteckna vill.
Den sköna hette Tora
hon ifrån Sundsvall var,
och han Lars-Erik Larsson
han var från Gävle stad.

Hon var så säll och lycklig
liksom en fågel glad,
när hon drog upp till norden
till Ume vackra stad.
Och där i en skjutbana
hon strax anställning fick,
där fick hon många friare
men Lars bedragen gick.

Han kan dock icke glömma
den som han älskat ömt,
i djupet av sitt hjärta
han hennes bild har gömt.
Men liksom biet svärmar
omkring en fager ros,
så svärmar mången yngling
och Lars fick gå sin kos.

Han satte sig då neder
och skrev till far och mor,
och sände sedan brevet
till Gävle där de bor.
Han sade hulde fader
för mig finns ingen ro,
jag önskar vara sluten
i gravens tysta bo.

På dessa enkla rader
svara ej ni bör,
jag ber dig hulde fader
förlåt mig vad jag gör.
Jag hoppas få förlåtelse
hos gud i himmelen,
och snart i graven vila
vid sidan av min vän.

Med sorg uti sitt hjärta
han till skjutbanan går,
men när han där inträder
vad syn han skåda får.
Den flickan som han älskade
står i en annans famn,
han rusar upp av smärta
och ropar hennes namn.

Han kan ej längre dröja
han fattar genast mod,
sin kniv han hastigt stöter
uti rivalens bröst.
Men denne ut sig skyndar
och ropar folket an,
men Lars han kniven stöter
uti sin älsklings famn.

Hon dignar ned till jorden
och giver upp ett rop,
och snart omkring sig samlar
en talrik mänskohop.
Men Lars han ut sig hastar
uti en driva snö,
sitt eget bröst han sårade
och drivan färgas röd.

En droska snart anskaffas
till stan man hastigt kör,
på väg till lasarettet
de unga båda dör.
Han fick i döden äga
den brud han älskat har,
och endast Toras nye vän
med sorgen lämnats kvar.