1. |
Östersundmordet
03:52
|
|||
Östersundsmordet
Text: C G Sundberg; Melodi: Kjell-Erik Eriksson
En visa vill jag sjunga
om ett förfärligt mord,
och lyssen gamla unga
det hänt i höga nord.
I Jämtlands sköna dalar
i staden Östersund,
man nu om mordet talar
kring hela Sveriges rund.
Och Mörderskan Edla
med tillnamnet Hedin,
som borde kärlek medla
med mannen maken fin.
Men grubblande hon tänker
att bliva honom kvitt,
hon föll i ondskans ränker
mordängeln följde fritt.
En afton hon tillagar
en dryck och mannen gav,
han räknat sina dagar
och snart är dödens slav.
Hon har ej tid att dröja
till dess han kämpat ut,
en kniv hon då ses höja
och gör på livet slut.
Och sedan ut hon hastar
och ropar folket ann,
men kniven hon bortkastar
ett gruvligt dåd minsann.
Min man har blivit mördad
hon ropte store Gud,
ja offret låg där skördad
med blod i dödens skrud.
Snart kom också polisen
och såg det hemska dåd,
var hade de bevisen
de visste knappast råd.
Och Edla blek som döden
fick icke fram en tår,
hon såg den bleka döden
som henne förestår.
Misstankar börjar falla
just uppå mörderskan,
hon avskydd var av alla
som kände hennes man.
Hon säger fräckt i rådet
att hon oskyldig var,
till gärningen och dådet
hon fick dock stanna kvar.
Tänk vilka kval den arma
skall lida i sin cell,
O store Gud förbarma
hon suckar varje kväll.
Hon sina händer vrider
och lider avgrundskval,
Tänk huru hjärtat svider
av plågor utan tal.
Och fängselpredikanten
han talar livets ord,
till hjärtat och till tanken
bekänner hon sitt mord.
Men inte ens för prästen
bekänner hon dock ej,
men tiden verkat resten
hon ständigt svarte nej.
|
||||
2. |
Umeåmordet
03:43
|
|||
Umeåmordet
Text: Kristina Bergström; Melodi: Trad efter Karin Bergfeldt
och Anna Andersson, Orbaden Arbrå
Långt upp i Västerbotten
vid fagra Umeå,
där händelsen har timat
jag här omtala må.
Två älskade där funno
sin grav i unga år,
likt blomman som förvissnar
när hon i fägring står.
I skola höra namnen
som ni nog känna till,
och som för allmänheten
vi här uppteckna vill.
Den sköna hette Tora
hon ifrån Sundsvall var,
och han Lars-Erik Larsson
han var från Gävle stad.
Hon var så säll och lycklig
liksom en fågel glad,
när hon drog upp till norden
till Ume vackra stad.
Och där i en skjutbana
hon strax anställning fick,
där fick hon många friare
men Lars bedragen gick.
Han kan dock icke glömma
den som han älskat ömt,
i djupet av sitt hjärta
han hennes bild har gömt.
Men liksom biet svärmar
omkring en fager ros,
så svärmar mången yngling
och Lars fick gå sin kos.
Han satte sig då neder
och skrev till far och mor,
och sände sedan brevet
till Gävle där de bor.
Han sade hulde fader
för mig finns ingen ro,
jag önskar vara sluten
i gravens tysta bo.
På dessa enkla rader
svara ej ni bör,
jag ber dig hulde fader
förlåt mig vad jag gör.
Jag hoppas få förlåtelse
hos gud i himmelen,
och snart i graven vila
vid sidan av min vän.
Med sorg uti sitt hjärta
han till skjutbanan går,
men när han där inträder
vad syn han skåda får.
Den flickan som han älskade
står i en annans famn,
han rusar upp av smärta
och ropar hennes namn.
Han kan ej längre dröja
han fattar genast mod,
sin kniv han hastigt stöter
uti rivalens bröst.
Men denne ut sig skyndar
och ropar folket an,
men Lars han kniven stöter
uti sin älsklings famn.
Hon dignar ned till jorden
och giver upp ett rop,
och snart omkring sig samlar
en talrik mänskohop.
Men Lars han ut sig hastar
uti en driva snö,
sitt eget bröst han sårade
och drivan färgas röd.
En droska snart anskaffas
till stan man hastigt kör,
på väg till lasarettet
de unga båda dör.
Han fick i döden äga
den brud han älskat har,
och endast Toras nye vän
med sorgen lämnats kvar.
|
||||
3. |
Medlemordet
03:49
|
|||
Medlemordet
Text: Thure Lindekvist; Melodi: Trad
Lyssnen nu jag vill berätta
om ett grymt och rysligt mord,
som i mörka vinternatten blev
begånget här i nord.
Medle by var skådeplatsen
för det hemska dramats akt,
då en bonde Erik Brännström
ömkligt blev om livet bragt.
Flaskan till sin vän han tagit
sen hans kärlek gått i kvav,
men den vännen svek som vanligt
endast bäddande hans grav.
Ty ett skott i stilla natten
ljöd så hemskt kring Medle by,
och den arme aldrig mera
skådar någon morgon ny.
Klockan ren var midnatt slagen
då det hemska bud man hör,
Erik Brännström blivit mördad
han förblöder nu och dör.
Grannar skynda till och finna
mannen skjuten som man sagt,
och hans egen Teolinda,
makligt sig i sängen lagt.
Han blev slagen av en främling
nu i natt berättar hon,
men sen blodet man avtvättat
blir hon tagen av den tron.
Han var skjuten med revolver
snart hans sista suck man hör,
livet nu ej mer kan räddas
kulan träffat har han dör.
Ilbud sändes nu till staden
efter kronans tjänstemän,
snart de komma dit o fängsla
Teolindas hjärtevän.
Och på andra dagens morgon
själv hon delar samma lott.
Ingendera vill bekänna
nej de endast neka blott.
Lång blir dagen hemsk blir natten
uti tom och ödslig cell,
nog de ångra få och minnas
denna dystra lördagskväll.
Hemska drömmar nog de drömma
varje stund och varje natt,
giljotinen nu dem vinkar
sen rättvisan tog dem fatt.
Ännu vilar dimhöljd slöja
över nattens dystra dåd,
ty man ännu icke funnit
beviskedjans rätta tråd.
Men ack snart ja snart man lossar
nog på ovisshetens bom,
och det spörjas skall kring landet
att de båda fått sin dom.
Nu min lutas strängar tystna
tanken flyr till Medle by,
där det hemska dramats minne
svävar likt en kolsvart sky.
Länge länge man förtälja
skall om detta hemska mord,
som förgäves sökt sin like
här uti vår kalla nord.
|
||||
4. |
Vällistevisan
03:53
|
|||
Vällistevisan
Text: Katarina Holmgren; och Karin Olsdotter
Melodi: Trad
Med sorgsen röst och stämma
jag nu framföra må,
vad som här haver timat
och här måst försiggå.
I Undersåkers socken
på Vällista fjäll,
där dog en liten flicka
dock lyckelig och säll.
Ledsagad av sin fader
bort till en fäbodvall,
och uti många dagar
hon skötte där sitt kall.
Hon från sin moder reste
och inåt skogen for,
men folket henne sökte
fast allt förgäves var.
Sex år var denna flickan
som nu omtalad är,
av flera hundra männskor
hon efterletad var.
I stora vida skogar
som genomsökta blev,
men stod ej till att finna
förrn vintern inne var.
Där var då tvenne gossar
som voro ut på jakt,
de foro uppåt fjället
att skjuta riporna.
De genast fingo skåda
där lite kläder låg,
som djuren sönderrivit
samt några ben kvarlåg.
Där var en liten telning
så lydig och så glad,
och den som henne kände
till henne kärlek bar.
Hon hade börjat läsa
och uti skolan gå,
men mången blomma vissnar
förrän hon mogna får.
Och käraste föräldrar
ett bud jag sänder er,
Sen eder noga före
ty världen farlig är.
Men jag i himlen väntar
en gång få möta er,
när sista aftonsolen
för eder har gått ner.
|
||||
5. |
Häggsjön
05:32
|
|||
Häggsjön
Text: Ole Jonsen Gullstad; Melodi: Trad efter Stina Olofsson, Kall
En sorglig sång jag ämnar sjunga
med rörda själ och kvalda bröst,
rör själv o gud min tröga tunga
hjälp mig att stämma upp min röst.
Att sjunga om de tvenne unga
som drunknad är vid Häggsjöns
strand,
de satte sig i båten lugna
de flöto ut kom ej i land.
Föräldrars boskap de skull vakta
i skogen in till dagens slut,
och vallade till sjön så sakta
de visste ej dess tid var slut.
En rutten båt de sköt från stranden
de tänkt det roligt skulle gå,
men ingen kunde ro till landet
och ingen räddning var att få.
En tredje yngre liten flicka
i samma sällskap hon var med,
tills hon på sjön och båten blicka
då vill hon icke följa med.
Hon tyckte det skull farligt vara
att ge sig ut i dålig båt,
hon var då rädd på sjön att fara
hon var ock rädd att bliva våt.
Snart fick hon se vad följden bleve
snart fick hon höra nödens rop,
ty vinden dem från landet drevo
de var då i en dyster grop.
Med skräck och gråt
hon skyndsamt springer
till deras fars och moders hem,
ett sorgligt budskap hon frambringar
och bud som skyndsam
hjälp för dem.
Men innan hjälpen hade hunnit
till de olyckliga i nöd,
så var dess timmeglas utrunnet
de hade drunknat de var död.
Blott båten tom på sjön så breda
en underklänning där man såg,
det var ej gott att taga reda
på stället där de drunkna låg.
De skyndsamt ge sig ut på vatten
med båt och linor annat mer,
de rodde drogo hela natten
men inga lik ändå de ser.
Men nästa dag mot middagsstunden
då hade de fått tag i dem,
och förde dem till Hårdelunden
som var dess fars och mödrars hem.
Som väninnor och sällskapssystrar
de följdes åt till livets slut,
ej döden mer för dem var dyster
de hade alltså kämpat ut.
Inbördes kärlek de hade njutit
så långt dess hjärtan voro varm,
de hade ej från varandra flutit
de funnos döda arm i arm.
Det var vid pass midsommartiden
då jorden bär sin sköna skrud,
de kläddes uti blomster siden
en svepning som såg vacker ut.
Där låg de sköna späda tärnor
fast här de voro död och styv,
i himlen lever de som stjärnor
hos gud där själen haver liv.
|
||||
6. |
||||
Den Gruvlige Kniven i Delsbo
Text: Okänd. Melodi: Alpens ros; trad efter Johanna Karlsson, Delsbo
I Hälsingland
allt uti Delsbo socken,
förövades alltjämt
så svåra dåd.
Men se han bör
på själva stupestocken,
den värsta boven
dödas utan nåd.
Uti en by
däruppe fanns en bonde,
vars hustru ung
och mycket vacker var.
Men hon blev frestad
utav just den onde,
och så till otrohet
och brott det bar.
Ty älskaren
av älskarinnan driven,
gick ut att söka
upp en mördare.
Så fick han fatt
uti den grymme Kniven,
och aldrig fanns
det någon grymmare.
Och kniven tövade
ej alls med dådet,
ty bonden snart
i sängen dödad fanns.
Han riktigt simmade
i röda blodet,
men hustrun gladde
sig förutan sans.
Nu hade Kniven
trätt på brottets bana,
och nya brott
han gjorde mer och mer.
Det sägs han fick
en riktig mördarvana,
och sökte ständigt
efter offer fler.
Han sålde brännvin
som så många andra,
och hjälpte till
med både rån och stöld.
Och för hans grymhet
fick till döden vandra,
hans älskarinna
HÄLSINGLAND flickan Anna Sköld.
Det blev rannsakning
där som brott sågs stiga,
som onda andar
ut ur jorden opp.
Och snart för rätten
sågs en Delsboliga,
till trettiotvå
man räknar denna tropp.
I allt man ser
hur vist försynen medlar,
i strid med ondskans
härskare herr Hin.
Ty man fann
även falska tusensedlar
en vacker dag
hos handlaren Sjödin.
Uppriktigt Kniven
sina brott bekände,
fast andra nekade
en smula fräckt.
Till dessa brott
ett faseligt elände,
som tyckes bo
bland nutids Delsbosläkt.
Man riktigt ryser
när som man berättar,
hur mycket brännvin
som i Delsbo dväljs.
Det är just inga
vanliga små skvättar,
nej tiotusen
tals av liter säljs.
Och må den
gräselige grymme Kniven,
i annan värld
ett bättre sinne få.
Och utav ångern
ifrån synden driven,
försonad in
i evigheten gå.
|
||||
7. |
Pila-Brita’s Schottis
02:55
|
|||
8. |
Postrånet vid Säivis
02:50
|
|||
Postrånet vid Säivis
Text: Okänd; Melodi: Trad efter Franz Robert Brunström, Kusön Överluleå
O hör min vän
och lyssna till min sång,
den är helt enkel
och ska ej bli lång.
Den handlar om
ett hemskt och ruskigt dåd,
som hände uti
Säivis högt i Nord.
Den första mars
till Harrioja hann,
en postskjuts som
man utan körkarl fann.
Med skräck och fasa
helt snart man såg,
att postiljonen
med krossat huvud låg.
Och längre norr
på vägen snart man såg,
skjutsgossen som
med krossad panna låg.
Men mördaren
var borta med sitt rov,
sjuttiofyra tusen
han från posten tog.
Men icke länge
fick han ha sin skatt,
ty dagen efter
fick man honom fatt.
Karl Emil Åberg
så var rövarns namn,
vid postkontoret
var han tjänsteman.
Han bekände snart
det hemska brott,
som han på kvällen
dan förut begått.
Att han kört före
posten till den skog,
där han med yxan
sin de arma slog.
O arme man
som lät sig bländas så,
att han för guldet
kunde mord begå.
Nu med sitt livs
förlust han böta får,
och tyngd av fjättrar
han mot döden går.
|
||||
9. |
Stor-Stina från Malå
05:57
|
|||
Stor-Stina från Malå
Text: Okänd; Melodi: Trad, Millevitt efter blåsaren i Bragnum
Jag sjunger om en lustig färd
från Sápmis ödemarker,
till söderns glada fria värld
och till dess blomsterparker.
Och Wolfenstein den hedersman
han för det glada tåget an.
Till södra Sverige trängde fram
ett rykte bland de rara,
om flickan av de samers stam
tre alnar sades hon vara.
Och Wolfenstein han respass tog
och bort till Sápmis fjellar drog.
Till flickans boningsplats han far
att henne själv få skåda,
han blanken ut ur fickan tar
för att på henne råda.
Och Wolfenstein han talar så
och långa flickan hör därpå.
Femhundra flicka ger jag dig
om du vill med mig fara,
och om du bliver huld mot mig
skall jag din fader vara.
Femhundra banko på ett år
du icke här bland fjällen får.
Och jag skall kläda dig så grann
med rock av klädet fina,
med silversnören öronspann
som skall likt solen skina.
Du ska få färdas som en brud
uti sin högtidsprydda skrud.
Och flickan lyssnar till de ord
dem handelsmannen talar,
och från sitt hem sin fosterjord
hon runt kring världen skalar.
Från stad till stad det bär i hast
i Stockholm blir dess första rast.
Där visas hon i kungens sal
och längst hon är bland alla,
hon pengar får förutan tal
vitt hörs dess rykte skalla.
När hon vid tusen lampors sken
syns ila fram på skidors ben.
I Göteborg i Köpenhamn
hon sedan stolt hofverar,
och frägdadt mer och mer dess namn
i tidningar florerar.
Dess längd det största under var
som Europa skådat har.
I Tyskland kom en sjuka på
den långa som en frossa,
hon ville strax till hemmet gå
från Wolfenstein sig lossa.
Hon syntes åter vid vår strand
med ring på hand och sidenband.
Nu sitter hon uti sitt tjäll
och talar om den färden,
och mången härlig stjärnekväll
hon ser mot södra världen.
Kanske hon vandrar åter dit,
då kommer hon ej mera hit.
|
||||
10. |
Långåmordet
03:53
|
|||
Långåmordet
Text och melodi: Trad
En visa vill jag sjunga
den är alldeles ny,
den handlar om ett mord
som begåtts i Långå by.
I vackra Härjedalen
där landsvägen drar fram,
en ensam kvinna bodde
helt lugnt vid Ljusnans strand.
En fånge kommer vägen
han har så mörk uppsyn,
hans ögon blickar kallt
och de söka icke skyn.
Han kommer ifrån fängelset
har åtta år uttjänt,
på nya brott funderar
nu har han ett uttänkt.
Han fram till torpet kommer
där kvinnan ensam bor,
och går så in i stugan
se god afton kära mor.
Jag är en fattig vandrare
kan ni mig låna hus,
på golvet kan jag ligga
tills det blir dagens ljus.
Och kvinnan honom lovar
för natten stanna kvar,
och sedan fram på kvällen
madrassen in hon tar.
När sedan hon har bäddat
åt denna hemska gäst,
hon går då sen till vila
när aftonbön hon läst.
Och sedan hon insomnat
nu fången smyger fram,
och stryper denna kvinna
och gömmer i en säng.
Och när han sammanplockat
allt vad han kan få fatt,
han låser sedan dörren
och går där samma natt.
Och nu så blev han jagad
liksom de vilda djur,
tills slutligen han fängslades
och sattes uti bur.
Nu sitter han i bojor
och inom lås och bom,
nu sitter han i bojor
till dess han får sin dom.
Nu vill jag sluta sjunga
om detta hemska mord,
och lyssen männskor alla till
dessa enkla ord.
Ack denna fromma kvinna
hon fick ett rysligt slut,
hur ödets lotter falla
kan ingen räkna ut.
|
||||
11. |
Hammerdalsvisan
02:07
|
|||
Hammerdalsvisan
Text och musik: Trad efter Hilmer; Sundberg, Kvistle Svenstavik
Då jag var liten
jag ofta tänkte
på stjärnorna
som på Himlen blänkte,
å skall jag ej
från denna jämmerdal,
få komma längst
in i Hammerdal.
För där skall finnas
så rara töser
med kinder röda
som mogna kröser,
just för andra
jag dejtat har,
det må man veta
i Hammerdal.
Var skall jag mig
väl en flicka söka
att litet sällhet
att mig föröka,
det kan väl aldrig
annat bli på tal,
en tålabuse
från Hammerdal.
Var finnes flickor
som äro trogna
till era dygder
såväl som mognad,
jag frågt en tupp
som i morse gal,
och vet han svarte
i Hammerdal.
om än man vandrar
allt ifrån Ystad
till Haparanda,
utrikes herreman
i Portugal,
men fan så säkert
i Hammerdal.
Men skulle det nu
så tokigt vara
att inte vi får
till himlen fara,
när döden kommer
och det blir på tal,
då får vi flytta
till Hammerdal.
|
Westpark Music Germany
Label, Production- and Publishing Company, founded 1987, based in Cologne, Germany. Releases are CDs, Vinyls, DVDs, sheet music and biographies. Mainly concentrating on music from North of latitude 40. - means: roughly the area above the latitude that goes through Paris. ... more
Streaming and Download help
If you like Händelser I Nord, you may also like:
Bandcamp Daily your guide to the world of Bandcamp